Rånrisk i all ära, men på Bokia är det jag som står för all action

Under min tid på jorden, hade jag tills idag svimmat två gånger. Idag ägde den tredje svimningen rum. Förra gången skedde svimmandet dubbelt upp när jag står och expierar en kund och ska lämna tillbaka några kronor efter hennes inhandlande av ett vykort med ulricehamnsmotiv. Jag misslyckas med överlämningen och faller av okänd anledning ihop . Mina kära medarbetare blir smått bestörta och skickar ut mig i köket för vila. På väg ut hamnar jag i en hög igen. Det är nu min chef som står för bestörtningen och undrar om jag är gravid. Jag var då nyss fyllda 17. Nej, ingen graviditet. "Men du föll i alla fall väldigt graciöst."

Det var första gången jag någonsin svimmat och i brist på annat upprepade jag självklart mitt agerande på mindre än en minut. Det var förra sommaren på Bokia.

Idag lyckas jag igen. Med datorns hjälp ska jag lista ut hur många böcker det finns i en serie när mina ögon börjar spela något som liknar avslutet i Snurre Sprätt-filmer, utifrån kanterna blir det svart. Sedan var jag på marken. Jag tror det var en serie på 19 stycken böcker. "Nu har hon svimmat igen."

90 minuter senare bestämmer jag mig för att gå hem. Då har jag ytterligare en gång varit på väg att svimma under tiden jag har hjälpt en äldre dam. Som för att göra situationen än mer komisk var detta en dam som först lämnade en 100-lapp, sedan ångrade sig för att räkna växel, inse att hon inte hade tillräckligt, räcka mig 100-lappen åter för att slutligen bestämma sig för att en 50-lapp ändå är smidigaste betaliningsmedlet. Under tiden försökte jag vara trevlig genom småkommentarer och leenden i kombination med att titta i kors.

Jag är inte heller idag gravid och har mestadels gått och skrattat åt hur typiskt det kan bli. Att mötas av menande blickar från den nyanställda som inte tidigare varit med om mina bravader och av mamma som tror att jag kommer dö inom en snart framtid, livar upp vardagen avsevärt.

Dessutom hävde jag ner en behållare med stift idag - under tiden jag mådde bra.

Vid hemkomst tvingas jag ringa vårdcentralen för att stilla min mors oro och i telefon tvingas jag därmed rabbla upp olika symptom som om det var dagens klädutstyrsel. Det i mer än 14 dagar, det för ett tag sedan, det är varken mycket eller lite, ja, nej. "Avvänta och se hur det blir." Det känns alltid bra att veta att det finns branscher inom vilka det faktiskt finns människor som är tillmötesgående och vill hjälpa en, för vården är inte en av dem. Men hon som hjälpte mig var ändå trevlig, inte tillmötesgående, men trevlig.

Men jag är inte bitter, för mamma köpte choklad till mig för att stilla sin egen oro.

Att bojkotta

Det är nog dags för mig att för första gången under min livstid ägna mig åt bojkott. Som för att göra det viktigare än det är, kan det nästan bli en politisk bojkott i samma veva. Den oturen jag drabbats av när det kommer till filmer är mer befintlig än det mest befintliga (det blir sådana liknelser när kreativiteten inte är på topp).

Igår lyckades det bli en vars hela handling kretsade kring fyra män med familjer som hittade ett lik i vatten. För att kunna fortsätta med sitt fiskande band de fast henne i floden - till de var färdiga med fiskandet. Den var flerfaldigt belönad av okänd anledning.

Under juldagen satt jag framför TV:n och dess utbud tillsammans med min trevliga förkylning för att beskåda bland annat Pistvakt, jag klarade 20 minuter sedan insåg jag att filmer som handlar om tre bröder som hittar en unge i snön och gör isskulpturer av sin far med en cigarett i munnen, inte är min grej. Jag kopplade om till en mer frihetlig kanal i TV4 för att istället se en film som handlade om någon som lyckades bli nedskjuten över ett fredsområde och därefter ägnade två dygn åt att springa omkring i skogen. Varför jag inte gick och lade mig, har jag inget svar på.

Under söndagens uppesittarkväll valde vi Disney och High School Musical och som Elina lovordat den, var jag säker på att det var dags för förstklassig underhållning. Men i samband med att 18-åriga huvudrollsinnehavare med övriga karaktärer började sjunga under ett matkrig, förlorades min entusiasm.

För övrigt fick jag en DVD i julklapp, jag ska nog vänta med att se den till oturen med filmer har övergett mig. Till dess är det bojkott av filmer jag inte tidigare sett, jag är besviken på marknaden och kan nästan gå emot min egen livsfilosofi och säga att det var bättre förr. Stumfilmen är underskattad.

Instrunktionsfolder ingår ej

Det finns en del saker jag inte förstår alls. Saker som verkligen vägrar uppenbara sig själva med en tillhörande förklaring. Saker som också kan tyckas idiotiskt att be om en förklaring för. Men jag vill ha en liten IKEA-liknande folder som möjligtvis gör mig mer förvirrad, men ändå ger en mig tillfredsställelse i och med att den åtminstone försökt ge mig ett uppklarnande.

Men att fråga om en förklaring när någon kallar en för "gumman", känns inte rätt. Och nu har det hänt igen. Sedan när blev gumman ett tilltalsnamn för mig. Jag bär varken huckle eller förkläde, permanentar inte mitt hår och har en relativt rak rygg. Men trots det verkar gumman passa in på mig. Det har alltså hänt igen, "Vi ses, gumman" från ytterligare en person. Hur kan det bli ett smeknamn?

Eller som under övningskörandet då uppmuntrande repliker mestadels avslutas med ett gumman. Det leder vanligtvis till att jag tappar all min uppmärksamhet på att få bilen att rulla i ett samspel med övriga trafiken då jag istället koncentrerar mig fullt ut på att inte höja ögonbrynet i ett ifrågasättande och förstöra min än så länge relativt vänskapliga relation till handledaren.

Men gumman kan jag tackla någorlunda ändå. Det är värre med gummsan, då krockade jag nästan.

24 december

En behövlig paus från dagens obligatoriska trevligheter och jag söker mig med en gång till datorn för att få koppla av med bara mig själv. Men en klassisk hälsning kanske kan vara på sin plats och ett lagom muntert

GOD JUL
önskar jag nu inte bara kunder på Bokia, utan även er konsumenter av bloggen.

Bilder från förra årets jul och känslan av Ommas närhet är fortfarande det jag önskar mig mest. Jag vet fortfarande inte om jag kan leva utan dig här. Jag saknar dig, Omma. För mig finns du alltid.

Inte ett dugg bitter!

Det här med julstämning är inget jag räknar med att få i år. Det är 22 december och jag kan inte säga god jul till kunder med gott samvete, för jag förstår inte att det är tiden för det. Jag slår in deras paket på automatik och tycker att det räcker.

Men för att bara få stilla min egen irritation över andras klagan på hur dålig världen, vill jag för en gång skull göra ett inlägg med all grund i hur bra världen är och hur ljus vår framtid är. Jag är, trots upprepade klargöranden av motsatta sorten i bloggen, inte bitter.

Det finns de som påstår att människor inte längre är trevliga mot varandra, att vi är för stressade för att hinna se och observera vad som händer runt omkring oss. Att vi särskilt i tider som dessa bara styrs av en kommersialism och köplusta utan gränser. Men efter alldeles för många timmar bakom disken på bokhandeln idag är det enkelt att konstatera att det inte finns mycket att klaga över (bortsett från min egen sömnbrist). Så många leenden, kramar och hälsningar om en god helg, jag har fått iaktta idag, kan bota de flestas bitterhet. Att julen har blivit något av en kommersiell helg i vilken företag som min egen arbetsplats hyllas framför annat, stämmer inte. De som kommer in för att handla, köper saker att ge bort till människor de tycker om - och de anstränger sig för att hitta den present som mottagaren ska uppskatta och glädjas över.

Det finns de som påstår att framtiden inte minner om ljuva tider. Att vad vi går till mötes är en snar undergång. Det finns de som klagar på att ingen gör något, medan det de själva gör är att klaga. En sådan sak som igår gjorde mig upprörd under skolans julavslutning var att de spelade Anastacias klagolåt "Who's gonna stop the rain" och konstaterade hur illa det var med världen, "människor mår sämre än någonsin, otaligt många svälter, vår miljö förstörs" och det vanliga dravlet. Och visst kan det bli bättre än vad det är idag, men det har aldrig varit bättre än idag.

För att helt enkelt konstatera lätt fakta, kan vi börja från noll.

Det var inte alls bättre förr, det är som bäst idag och kommer bara att bli bättre.

Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling.
U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten
av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten
minskat.

- http://www.johannorberg.net/?page=articles&articleid=141

Men för smågriniga människor här i väst kanske inte det spelar någon roll. Här bryr vi oss främst om miljön, för den påverkar oss direkt - eller?

För miljön är ju ett stort problem, rent utsagt enormt. Det är ingen snö i år. Med miljöproblemen högt på agendan lyckas framför allt vänstern få mycket genomslagskraft med sin politik i att vi måste minska vår handel, vår konsumtion och vår ekonomi, helt enkelt. För det är ju det som ligger bakom miljöförstöringen.

Att det är med handel och pengar vi faktiskt motverkar miljöförstöring på bästa sätt, ignoreras. Genom att handla med fattiga länder, ökar vi deras möjligheter att utvecklas. Ökar vi deras möjligheter att utvecklas, kan de bättre hantera sin miljö. Med pengar når vi som stat tillväxt, når vi tillväxt, får vi bättre verktyg att hjälpa vår jord med. Med pengar som privatpersoner väcks möjligheter.

Enkelt konstaterande ligger i att under de senaste 25 åren då så mycket har hänt har världen sett mindre av socialism och mer av kapitalism.

Så tack, det blir en riktigt god jul och ett riktigt gott nytt år, trots allt. Det var inte bättre förr, vår bästa tid är nu och en ännu bättre tid kommer.

- Ska det vara en julklapp?

Detta är ytterligare ett av de inläggen som främst skrivs för att underhålla mig själv och för att stilla min egen längtan efter att få komponera ett stycke text innehållandes mestadels inget men även en del allt.

Detta är min första, av egen definition, lediga dag denna veckan, klockan är snart 22.00 och jag har bland annat planerat att städa, pynta och fixa naglarna. På något sätt tror jag dygnet innehålla fler timmar än det vanligtvis har, men då jag till morgondagen inte behöver pracka på mig någon kunskap är jag avslappnad som få. Det är skola och Bokia som gäller dagligen och jag är nu inne på min sjätte dag av bokhandlande. Skola varvat med Bokia och två skriftliga och ett muntligt prov inklämt däremellan och jag känner mig relativt nöjd med vad jag faktiskt har lyckats prestera. Dessutom är jag mäkta stolt över att inte en enda dag ha blandat ihop morgonens slutdestination med eftermiddagens. Att komma till Bokia istället för skolan kan skapa vissa komplikationer när det gäller fortsättningen på "Ursäkta att jag är sen, men...". Det har bara hänt att jag gått fel en gång.

För övrigt har jag lite monotont alltid haft "Hard work" på tungspetsen under veckan och känt mig lite lagom mycket som en robot. Utan reflektion har jag i skolan pluggat när tillfälle getts och på Bokia dragit fram julklappspapper och gjort snören krulliga uppskattningsvis 100-tals gånger om dagen.

Att jag då igår under mitt besök i Bokias källare lite smått pratar med mig själv om vilket papper jag ska välja att ta upp borde inte tyckas konstigt. Att jag efter några minuters djup diskussion om vilket motiv som är mest tilltalande lämnar jag det mörka utrymmet för att upptäcka min chefs make livs levande i eventuellt räckhåll för att ha uppsnappat mina drag av motsats till anpassning av samhällsnormer. I övrigt lyckas jag mig bete mig någorlunda normalt som anställd.

Men som avslutning på delen av mig som service minded,

Dina julklappsbekymmer, är det roligaste vi vet.

Dessutom är jag nu erkänd som partist. Trots att jag endast varit inbjuden till ett nämndmöte detta år - ett möte jag för övrigt inte kunde komma på - har jag av partiet fått en penna. Den är av formatet fyrkantig, rosa nedtill för markeringsfunktion och enorm upptill för att rymma post-it-lappar och jag förstår inte om det faktiskt är tanken att den ska vara kreativ eller om det i själva verket handlar om att den ska bevisa för mig hur otympligt det mesta kan vara. Men det var till mig i vilket fall som helst och jag tycker mig ha fått enormt mycket vuxenpoäng på posten i och med pennan. Papprena jag fick till, har jag inte riktigt orkat läsa än.

Framförhållning är a och o, kära vän

Det ska konstateras att jag inte har någon som helst framförållning i dagar som dessa. I takt med Benny Hill försöker jag skriva ett kreativt inlägg trots att jag borde ägna mig åt mina mycket viktiga studier vars tid egentligen inte är existerande under kommande vecka då julrush ska kombineras med skola. Men jag är inte bitter för jag kom tidigare till insikt om att nätterna är en outnyttjad resurs. Att jag egentligen kunde ägna nuvarande tid åt att läsa om språkhistoria istället för att skriva med nusvenska med mängder av låneord från franskan, latinet och tyskan, försöker jag ignorera i bästa mån.

Framförhållning var alltså temat för mitt liv i denna stund och några exempel på hur mitt liv levs är
1) Adventskalendern av choklad. Enligt den är det den sjätte december och jag tror stenhårt på den som upplyst medium. Det är alltså lugnt.
2) Min almanacka måste ge mig svaren för vilka tider jag börjar jobba dagligen. Imorse slog jag upp den för att pusta ut och inse att jag faktiskt inte var en timme sen.

Som tydligt framgår är min koll större än de flestas. Min pappa ringde tidigare i veckan - för att berätta att han fyllde år. Det hade jag nästan kommit ihåg ändå.

Igår skulle jag efter jobbet ta bussen till Borås, fyra gånger på en timme var jag tvungen att kolla vilken tid mitt planerade färdsätt skulle lämna stationen. När jag sedan skulle hem igen X antal timmar senare var jag dock uppfylld av all framförhållning jag saknat under så lång tid och bestämde mig för att sova så sömntimmarna skulle uppfylla kvoten för rekommenderad nattsömn då jag visste att väckarklockan skulle ringa för jobbet även en söndag. Jag somnar sött med musik i öronen för att stänga ute de andra resenärernas sång och placerar mig i en pose àla lutning mot Ebba. Jag vaknar plötsligt med uppspärrade ögon och bannar mig själv för att jag envisats med att inte ta bort Magnus Ugglas Varning på stan från mobilens mp3.

Jobbet idag gick dock bra med endast en felräkning på fem kronor och jag kände mig pigg trots en kanske senare sömngång. Visserligen nynnade jag konstant på "Morgonstund med smak av döda bävrar [...] Treo-komp, vår frälsare och vän". Treo-komp har inte behövts konsumeras av mig, men melodin satte sig med just den texten.

Dagens bästa kommentar från en Bokiakund stod en dansk turist för då han lyckades väcka min sanna kapitalistiska anda och få min kärlek för marknadsekonomi att växa även en söndag då jag egentligen inte velat arbeta med försäljning och paketinslagning,
- God konsumtion.

Rock on

De senaste inläggen har blivit en aning långa, därför kan jag en kväll som denna välja att begränsa mig till endast ett par rader med en länk som avslutning
http://www.jibjab.com/sendables/preview/uXJGJfnAZrsXzxzjv4yRXTTJ

Och jo, egentligen har jag mycket att göra, men jag låtsas inte om det just idag.

Proklamerande av vad som eftersöks för stunden

En del saker vet man inte om man ska skratta eller gråta över.

Som att jag nu kom på mig själv med att höra datorns musikspelare sjunga "Älska blåvitt". Som att jag också kom på mig själv med att sjunga med. Som att inse att jag inte hejar på IFK Göteborg, eller något fotbollslag alls då själva grejen med bolljagande aldrig förklarats ordentligt för mig.

Eller som att jag för att ta en paus från pluggandet, sätter mig vid datorn och msn för att koppla av en stund och istället drabbas av tankenöten "Eff jo si kej oaj ou jo" - och ja, det ska visst betyda något.

Jag önskar därmed i samband med detta problem proklamera mitt eftersökande
av tolk. Som tolk bör Ni kunna ge Er arbetsgivare svar på de obesvarade
frågor hon har, vara en god arbetskamrat som har lätt för att samarbeta även i
svåra gruppkonstellationer samt alltid lyssna på auktoriteter vars mål alltid
helgar medlen. Ersättningar för eventuell arbetsbörda ges i form av ett muntligt
eller skriftligt tack beroende på hur prestationen väljs att redovisas. Vid
frågor angående platsannonsen görs bäst i att låta dem rinna ut i sanden. Känner
Ni er däremot manad att söka jobbet som tolk rekommenderas Ni lämna en kommentar
i vilken Ni ger exempel på Era kvalifikationer genom en enkel översättning av
det tidigare nämnda "Eff jo si kej oaj ou jo".

Vilse, tabletter och cancan liggandes

Trumvirvel
Välkommen till mitt blogginlägg nr. 200. Med en sådan hedersvärd siffra borde jag ha ett slags nostaligitripp bloggmässigt, berätta om vad min blogg och jag upplevt tillsammans under åren tillsammans och hur mycket bloggen betyder för mig. Men då jag för en gångs skull faktiskt hade en idé om vad jag skulle skriva om innan jag tryckte på knappen vilken säger "Nytt inlägg" kan jag inte göra det, inte idag.

Dagen började med en klump i magen och en smärre panikattack då jag visste att jag har en liten tendens att komma lite sent på morgonen och denna morgon skulle med en buss och inte hade någon plan B om den skulle missas (annat än att springa som en dåre till nästa busstop, men då jag har en viss tendens att inte tycka om springandet...). Men jag hann och fick till och med vänta på bussen. Under denna väntetid börjar damen bredvid mig plötsligt forma ljud med sin tunga i vilka hon framför att hon tycker min keps (keps!) är jättestilig. Jag har nu efter otaliga komplimanger från kvinnliga människor över 60 år, insett att min mössa (inte keps!) kanske inte tillhör min ålderskategori.

Mitt mål i Borås nås så småningom efter en resa som bestått av Build me up buttercup och jag tycker mig har alldeles perfekt om tid för att komma i tid till min avdelning. Jag tittar på kartan och förstår ingenting av hur sjukhusområdet är uppbyggt, så jag finner min tilltro till informationsdisken.
- Reumatologen, hur kommer jag till den?
- Hematologen?
- RRRrrrematologen, ja?
- Då får du gå upp, ned, höger, vänster för att anmäla dig först.

Jag lyckas följa de givna instruktionerna och insåg efter förfrågning att mannen bakom disken trots allt tolkat mina R som H och förmodligen trott mig bära på felaktigt blod. Jag leds istället ut ur sjukhuset för att komma till en bakgård.
- Så går du bara till vänster och till ingång 10.

De har i media försökt likna Borås sjukhus vid en flygplats, men det är en ofördelaktig jämförelse. På flygplatser hittar jag. Idag gick jag halvt sovandes omkring i en bakgård stor som Ulricehamn fast med en bättre utbyggd kollektivtrafik.

Det började med att jag gick höger och därmed dissade den enda vägledningen jag fått. Då kom jag till akuten och tyckte mig nästan ha befogenhet att ta mig in dit, men vände trots allt om. Pratar med mig själv gör jag alltid och inser att jag passerar en IT-enhet, konstaterar för mig själv att jag inte är välkommen dit. Går förbi en restaurang och undrar vem som har lokalsinne nog att hitta den och också väljer att äta i ett område det anses vara norm att vara sjuk. Upptäcker en skylt som säger "Förlossning" och får kalla kårar. Går förbi Psykiatri och förstår att jag inte borde prata högt med mig själv längre. Kollar längre fram och ser Barn- och ungdomspsykiatri och kommer till insikt om att jag lika gärna kan fortsätta prata för någon då kanske tvångsintar mig bort från kylan och mitt vilsna leverne. Ser en levande människa som likaväl kan vara drabbad av en psykos av värsta slaget, men får för mig att följa efter ändå. Skådar ingång nio och brister nästan ut i gråt över att det var sista byggnaden - men utan att avslöja tians lokalisering.

Väljer en trappa och hittar rätt. En dam skuttar omkring utanför den stora porten men lägger sig sedan på en bår för att skjutsas in i en ambulans som kör bort från sjukhusområdet av okänd anledning.

Går in och anmäler mig och går vilse även inomhus.

Nervöst satte jag mig så småningom i ett väntrum och hoppades på att jag inte hamnat hos öron- näsa- halsavdelningen. Att jag faktiskt var i tid är väl värt att nämna. Det var däremot inte läkaren. Jag ska bli läkare.

Jag får komma in, pratar tabletter, försöker förstå, försöker låta insatt i vad det faktiskt är jag trycker i mig, men misslyckas. Lämnar fram enkäten om mitt hälsotillstånd som jag snällt fyllt i med vissa tillägg såsom "snart" efter "kör själv". I en av de allvarligaste tonlägena påpekar min läkare att detta var roligt och ett tillägg han inte sett tidigare.

Han verkar tycka att jag är kärnfrisk fysiskt och pratar om att dra ned på ätandet av tabletter. Sedan är det en genomgång som gäller, armar upp på sträck, andas djupt, ta av skorna, böj på handlederna ("du har stänkt kaffe på vänsterhanden" var tolkningen av mina fräknar), lägg dig ned på bädden och dansa cancan liggandes.

Därefter kommer han fram till att mina handleder kanske inte var så bra alls och att jag gärna får fortsätta konsumera apoteksvaror.

Sedan får jag en spruta i vänster handled. Bara sådär. Föregående år tvingades jag på grund av barnmottagningens principer äta både lugnande och sövas för samma slags spruta. Nu skulle jag bara lägga mig ned och se snäll ut, men lyckades bara få sköterskan att skratta då jag förmodligen såg lika obekväm ut som jag kände mig. Komiskt kan tyckas att anledningen till att jag kände mig obeväm var att jag ogillade att ligga ned, sprutan hade jag ingenting emot.

Det var färdigt snart och jag skulle istället ta prover. De pumpar in kortison i ena armen och tömmer mig på blod på andra armen, vilket innebär att min vikt inte är jämn och att jag nu lutar lätt åt vänster.

Dagen på sjukhuset skulle avslutas med en fika som väntan på bussen. Då tömde jag halva burken med Loka på golvet i brist på annat. Det kan ha att göra med att min läkare även nämnde något om att "jag nu snart når den åldern då jag vill skaffa barn..." och det minnet kom till ytan i samma stund som burken skulle greppas.

Ett, två, tre, klar

Och bara sådär fick jag en kliande värk att få skriva om politik. Inte riktigt om vad eller hur, har jag inte lyckats hitta svar på. När och varför har svaren nu och på grund av klådan i fingrarna. Det är en klåda utöver det bildliga språket, det handlar om mina fingrars behov. Här sitter jag alltså runt 21.00 en lördagkväll och funderar över vad för politik jag ska få späda ut mitt ordförråd med. En ursäkt ligger i att jag ska jobba även imorgon och därmed har en utomordentlig anledning till att sitta hemma och njuta av möjligheten att få tycka fritt, mycket och helt oviktigt i all mån jag kan.

Jag skulle kunna tala om varför politiker inte ska fatta beslut som kan fattas utanför riksdag och andra samlingsplatser för välbetalda tyckare. Jag skulle kunna tala om varför Bush politik inte alls är så idiotisk som den påstås vara enligt svensk och stor del av europeisk media. Jag skulle kunna tala om varför skolan inte är bättre än vad den är då den kontrolleras av politiker. Jag skulle kunna tala om varför det är okej att vara för Nato och tycka att FN inte handlar om annat än ett stillande av många länders dåliga samveten. Men det lockar inte tillräckligt just ikväll. Jag har en längtan efter att få skriva ett kort, konsist men klockrent inlägg och alla ovanstånde ämnen kräver fritt spelrum med antal använda tecken.

Det kan tyckas lite frustrerande att jag redan nu är inne på tredje stycket utan att egentligen börjat skriva om vad som skulle vara andemeningen med inlägget. Och lika hastigt som behovet uppstod, försvann det nu också. Behovet verkade täckas av bara konstaterandet av att jag har åsikter.

Men avslutningsvis kan vi åtminstone konstatera att mina åsikter ändå är bra - i den mån man föredrar frihet i att få tycka, säga, göra och leva som man vill. Bra i den mån man tycker om en värld som går framåt. Bra i den mån man tycker att man kan få leva sitt eget liv. Bra i den mån den skapar förutsättningar för ett ännu bättre liv. Bra i den mån jante förintas. Och hade jag inte trott på det själv, hade jag inte skrivit det. Jag tror stenhårt på vad jag tror, annars hade jag inte trott det. Rätt så enkelt.

Stark och vältränad på insidan

Idag har jag gjort det som så många hyllar, prisar och förväntar sig vara självklart nyttigt. För mig var det stressigt, oroväckande, obehagligt och självklart förintande. Självmord borde anses vara mer hälsosamt och med all energi jag har kvar sedan denna lömska aktivitet borde det också vara jämställt.

Träning. Fysisk aktivitet. Kondition. Jag har idag suttit på en träningscykel i 50 minuter och därmed inte bara åsamkat mig utmattning utan även en smärta i den del av kroppen jag vanligtvis sitter på, då sadeln var av det obekvämaste slaget. Dock var självklart inte min egenplanerade träning slut därefter. 15 minuter i någon maskin som kan få även mig att fördöma kapitalismen och dess skapande av förutsättningar av kreativitet som leder till dessa ondskans verktyg, följde och mina ben dog.

Jag har inga problem med hjärt- och kärlsjukdomar, depression, diabetes eller blodtrycket. Mitt BMI ligger där det ska. Träning insuper jag i den mån jag springer till skolan, jobbet, bussar och efter förlöpta hundar. Varför ska jag då tvingas läsa en idrottskurs i vilken det inte anses vara tillräckligt med den obligatoriska timmen i veckan, utan utökar innehållet till den oerhört korkade idén med ett "eget träningsprogram"?

Med en t-shirt som bara den ger ett intryck av förlorad tidsinsikt som talar för att det borde vara valtider i vilka man vill göra Persson arbetslös innan du blir det börjades träningen. Givetvis gör jag min entré fem minuter senare än övriga delar av klassen eftersom detta var första lektionen på morgonen. Sedan ska jag sätta mig på cykeln, men förstår att jag sitter för högt upp i förhållande till pedalernas placering och min benlängd. Jag börjar skruva på en spak, får höra att man ska dra och det uppstår därmed en konflikt mellan mig och mitt träningsredskap redan innan jag börjat använda det.

Jag blir rätt varm efter allt följande konstant runtsnurrande av mina ben och det finns de som har mage att kalla mig otränad. Dessutom verkar mina kära vänner använda mig som mått för vad som är minimum för att vara tränad när det kommer till kondition och styrka. I min bekantskapskrets säger man inte att man är klen, man säger att man är som mig (eller ja, lite starkare såklart).

Om man blickar bakåt i tiden hade man inte namn som efternamn utan istället benämningar, exempelvis hette man Elin Orienterarfreak istället för Elin Gustafsson, Therese Förmycketoptimist istället för Therese Carlsen och Ena Kapabelmördare istället för Ena Hamzic. Efter en stunds funderan har jag nu konstaterat att de substantiv och adjektiv som förföljer mig skulle ge mig flertalet benämningar. Bland andra

- Klen (vilket orsaken till borde framkommit efter att ha läst blogginlägget)

- MUF:aren (förklaring överflödig, jag är tacksam när det är "MUF:aren" och inte bara "MUF" då de verkar se mig som hela förbundet personifierat i vissa sammanhang)

- Flatan (sedan den ödesdigra ideologidebatten på samhällskunskapen i vilken jag tillsammans med Elin tvingades representera feminismen)

- Sen (då klocka ofta går lite fortare än den borde)

Om ni nu ursäktar ska jag gå och äta en choklad och ägna mig åt en sysselsättning mer lämpad för mig som person. Läsning.

Jag som stöddig 13-åring med 18 levda år på jorden

I all min glans skulle jag besvara min kära mor som jag konfronterat med att kunna läsa av hennes tonläge då hon är smått irriterad. En rejäl harkling och följande kommentar kläcks av mig:
- Jag borde ju ha lärt mig att läsa av dig efter att ha levt med dig i 13 år.

Det finns några alternativ till varför jag lyckades säga fel antal levnadsår på jorden.
1. Man är inte äldre än man känner sig. Men jag har månadsvisa ålderskriser, så det finns ingen chans att det är rätt alternativ. Min senaste hade jag häromdagen då jag insett att jag har jobbat mer än tre år på Bokia.
2. Jag är skitdålig på matte. Kan stämma, men att addera och subtrahera fem brukar jag vanligtvis lyckas med, även enligt mattelärare.
3. Jag pratar fortare än jag hinner tänka. Tycker visserligen själv att jag ibland påminner om en nyvaken norrlänning i talhastigheten, men kan vara sanning.
4. Jag är trött. Sex timmars nattsömn och en viss oro över dagen verkar vara en relativt bra ursäkt.
5. Språksvårigheter. Kanske kan inte mig svenska ordentlig och därför ihopblanda siffror?
6. Mitt undermedvetna räknar bort den sammanlagda tiden ej närvarande. Inte troligt att jag varit fysiskt borta i fem år, mentalt har jag möjligtvis en tendens att gå vilse. Får ringa Freud och kolla läget.

Nej, djupa andetag

Och bara sådär slog mitt humör över från att ha varit okej till att bli dåligt. På mindre än en minut lyckades jag väcka ett hat mot allt och alla, en önskan om att helt plötsligt få åtminstone gömma undan mänskligheten för en stund, få placera mig i ett område där jag är ensam och slipper möta andra. Ge mig något som är befogat att avsky. Det värsta erkännandet ligger i att jag inte vet varför humöret slog om, det fanns inte ens någon specifik händelse som vände upp-och-ned på mitt humör, jag har till och med haft flyt idag, och ändå lyckas jag hamna i humöret i vilket en enorm styrka med vilken man kan få krossa fönsterrutor och annat önskas, för att lugna humöret.

Eftersträva harmoni och så vidare är vid denna tidpunkt inte ens önskat. Nu önskar jag mig befogenhet att få använda - och lyckas - använda knytnävarna. Men nej, jag gör inte sådant. Ibland, bara ibland, väldigt sällan, typ aldrig, men ibland är jag avundsjuk på dem som inte har några hämningar när det kommer till våld utan väljer att slå till när humöret så säger.

Om jag åtminstone hade något att känna avsky och hat mot. Om jag hade haft något att klaga på, hade stunden känts så mycket bättre.

Alltid en del av mig

December månad och det jag faktiskt har fruktat för, börjar närma sig. Att fira jul utan en av de få personer som hela mitt liv funnits där och betytt mest för mig, har fått mig att vilja låtsas som ingenting, låta de röda dagarna passera som vilka dagar som helst. För vad kan en kärlekens högtid vara utan den person som för mig alltid stått som främsta symbol för all dess innebörd? Att gå igenom alla traditioner från julaftons morgon till kväll och hela tiden tvingas inse att de är förändrade, att det har dragits ifrån, minskats på dess värde. Det är ju dig jag vill önska god jul först av alla.

Det var min rädsla, rädslan att inse att det faktiskt är definitivt. Att du inte längre är här, något jag fortsätter förneka. Tillsammans för alltid ändå.

Det kommer att bli en jul även i år. Förra året var mitt lyckligaste och jag kommer leva på det, men jag kommer leva även detta årets jul och du likaså. För mig finns du alltid och jag kommer känna din närvaro. Du är för alltid en del utav mig. Jag är inte rädd längre för jag har insett att lyckan över att få ha haft dig är större än någon traditionell jul någonsin kan bringa. Jag tror jag vet vad du levde ditt liv för och jag ska försöka göra detsamma, känna glädje över samma småsaker som ofta kan tyckas vara bisarra. Det är trots allt en högtid som firas till minne av ett nytt liv, det ska bli en jul jag firar med livsglädje.

Det är första advent imorgon.

Tidsmaximering

För första gången på flera månader gick det igår bra med projektarbetet att göra en årsbok. Det var spexfotografering och utan att skryta, bör det erkännas att vår paroll "bättre än någonsin" faktiskt stämmer - dessutom är vi störst, bäst och vackrast och kommer förmodligen att ta över världen när arbetet är färdigt. Möjligen var föregående menings påbyggande bisatser att ta i en aning.

Detta är en blogg i vilken yttrandefriheten efter eget tycke står över alla andra lagar, men då jag ogillar att tala illa om folk, nämner jag inte hur oerhört jobbiga, svettningsframkallande, pinsamt nojiga och irriterande principfasta vissa medialärare är.

Då vi i vänskapskretsen hittade de mest heroiska fotoutrustningsägande och kunskapsbesittande vänner man kan tänka sig lyckades vi skapa en heldag med bra bilder.

Dock skulle dagen börjas med att Ena och jag skulle komma i tidigare tid än vanligt och då ingen av oss besitter en förstående relation till våra väckarklockor, skulle det bli dagens första svårhet - som vi nästan klarade.

Estet gör entré som hippies, placerar sig och ser ut som esteter brukar göra (humorn försvinner om man inte får generalisera efter de mest extrema) och börjar sjunga av någon anledning. Ingen vet varför och psykologin står fortfarande frågande om hur dessa människors tankegångar ser ut.

Naturarna är pappblommor i fjolligaste slag och pratar i gåtor med fotosyntes och utropstecken. Industri kommer in med en stark doft som avslöjar sig vara något som gör deras torsoer välpolerade för playan.

Sedan kommer natur-samhäll, klassen i vilken endast fem killar med extrema personligheter kunnat överleva. De kommer in med vanliga kläder och cowboyhattar.
- Kul, ni kunde inte komma på något roligare än en hatt?
- Var kan vi byta om?

I samband med sista frågan väcktes förskräckelsen. Fem killar vill byta om, hamnar i ett hörn, byter om och skuttar sedan omkring i kalsonger. Sedan skuttar de tillbaka till sitt hörn och återvänder till åskådan med hatt och endast hatt, tack och lov placerad där den främst behövde placering. Linus retas för sin brist på solbränna och komiskt nog visar det sig att han faktiskt blir överexponerad på bilderna. Korttagande och lite förfärarande skrik senare får de lov att gå tillbaka till sitt hörn för ombyte - men vad händer om inte bortkastande av hattar från vissa. Och nu är man vissa oönskade syner rikare.

Grease-/gris-, klassamhälle-, turist-, sjukhus- och cheerleaderteman senare kan dagen avslutas i skolan.

Behöver jag nämna att det min klass stod för var klassamhället? Och att vi var den enda klassen vilken även bjudit in lärare för deltagande i fotot? Och att Anton blev nöjd bara han fick vara luder? Och att Anthony stortrivdes i att vara adelsman med monockel? Och att de också lyckades gå ärovarv i skolan?

Då skoldagen var avklarad skulle en visit på banken göras, i sista stund vänder jag i skolans dörröppning efter insikt om att jag fortfarande hade knallrött läppstift på mig.

Måndag, älskade måndag

Skulle vilja hävda att det som är bäst med måndagar är att det är den dag då nästa måndag är längst bort.

Det började med att jag tror att mobilens väckarklocka ringer alldeles för tidigt, men det visar sig vara ett sms - klockan 05.03! Johannes berättar att han tycker det är dags att gå och lägga sig efter ett antal timmar med exceldyrkan.

En timme senare ringer faktiskt väckarklockan, men då förstår jag inte varifrån ljudet kommer, varför det ringer, vilken dag det är eller vid vilken tid jag egentligen ska gå upp. När klockan är 06.50 försöker jag räkna ut hur lång tid jag behöver på mig på morgonen. Jag kom fram till att skolan skulle börja en timme senare och att jag därmed hade ont om tid. Trots detta går jag dock inte upp under de kommande tio minuterna.

Jag går till skolan, stannar vid Enas hus, blir insläppt av hennes lillebror och orsakar Ena en hjärtattack då hon inte varit medveten om att jag ersatt hennes bror i dörröppningen. Vi anländer till skolan, skiljs åt, jag går till min lektion, hälsar på en lärare på vägen dit och inser när jag stiger in till klassrummet att det var just den läraren jag skulle ha under den lektionen vilket orsakar en enorm förvirring. Han kommer sedan tillbaka till klassrummet och lugnet infinner sig.

Körlektion fyller kommande håltimme och jag retar förmodligen upp min handledare en aning då jag inte övat något på övningarna sedan sist och dessutom inte förstår ett enda ord som ska symbolisera något av bilens funktioner.

Under nästa lektion havererar jag fullständigt, bryter ut i de mest feminima fnissattackerna, får en instruktion om hur jag ska ta mig till skolan i lådbil för att hinna på morgonen, lyckas läsa två sidor på en timme och få det konstaterat att jag sovit för lite inatt.

Går efter avslutad skoldag till körskolan för att öva teori och inser att jag pratar med mig själv, men har inget emot det.

Har möte och håller mig någorlunda sansad.

Går hem från ett fik den ljuvaste veckodagen i det mest önskvärda vädret i form av kallt snöande. Går bakom en bil (typ: gammal, beundrad av bönder) på en väg, passerar, ser passagerardörren öppnas, får panik, hör "Hallå, eller!". Min nyvunna raggarvän erbjuder skjuts och ger mig ytterligare förslag på balkavaljer.

Som om inte dagen var konstig nog ska jag nu också göra en grovplanering för mina kommande veckors träning. Jag och träning. Vi är inte riktig i symbios med varandra, enkelt uttryckt. Jag gör inte sådant.

Plötsligt händer det

Själv brukar jag förneka att jag skulle vara insnöad som någon mindre politikerkopia. Att jag skulle byggt upp något slags beroende av politik, som vissa hävdar, är jag fortfarande duktig på att döma som påhittat nonsens. Men så finns det delar av mitt agerande som talar för att jag inte känner mig själv lika bra som andra gör.

Som mitt nuvaranda hjärta som klappar lite hårdare och lite mer ansträngt än vanligt. Och det handlar inte om någon global orättvisa i vilken det visat sig att människor förtrycks av sin regering (vilket visserligen också gör mig upprörd - men det är en upprördhet jag ofta delar med flertalet) utan om körkort.

Det kom nämligen fram i något så simpelt som en msn-konversation att den kommunala gymnasieskolan i Säffle betalar alla sina elevers körkort. Och självklart kommer jag för mig själv ut som en ständig politiker genom att bli arg, leta rätt på kommunens hemsida för att åtminstone få det konstaterat att det är en kommunistisk styrelse, men nähe.

Jag är förutsägbar och en specifik mening verkar vara den som min tunga är mest tränad för att mana fram, "för skattebetalarnas pengar".

Som för ovanlighetens skull ska jag avsluta med ett citat och för att vara oförutsägbar för en gång skull ska det vara från en socialdemokratisk politiker, Ernst Wigforss:

Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från skattebetalarna

Jag har faktiskt vissa fritidsintressen som inte är sammanknippade med politik för övrigt.

I did survive

Det var ju trots allt ett löfte att skriva ett inlägg om jag var vid liv idag.

Veckan som gått började med motgångar i högsta grad (Ena och jag missar en buss, men får gå på vid en annan station tack vare Ebbas i-tidkommande, vi kommer till Göteborg genomsvettiga men med gott humör, anländer till platsen på vilken vi skulle känna oss lyxiga men får höra att även Ebba måste ha ytterligare ett år i bagaget för att få fastna på kort och hela dagsturen visar sig resultera i att vi därmed egentligen borde ha gjort skolarbete - men jag köpte en almanacka, så det är lugnt) men det ska vi inte tala om.

Veckan i vilken skolväskan nästintill bröt axeln i tu är över och det gick bra. Samhällsprovet kändes bra, inlämningen blev färdig och resultatet innebar en nöjd min. Engelskan lästes och sammanfattades och fotoprovet havererade, men man kan inte få allt (hur ska jag veta vad DPI är?).

Det var alltså med största nöjet jag igår skickade iväg det sista skolarbetet när klockan slagit 19.00. Trötthet, tyckte jag inte hade drabbat mig, jag var endast beklädd med ett glatt humör. Tiden var på min sida, jag hade presterat bra och var inte ens trött, utan snarare redo för utgång.

Jag slappnade av och bestämde mig för att ge mig själv en belöning i form av en varm och lång dusch. Nöjd och belåten som jag var åkte mungiporna upp i största leendet under tiden jag gnider in håret med den bubblande krämen.

Ett glatt nynnande av de muntraste låtarna avbryts då jag inser att det jag står och masserar in i min hårbotten inte är schampo, utan duschkräm.

Nej, jag har inte tid. Om jag lever på lördag lovar jag göra väsen av mig.

Jo, jag är bitter

Det är stunder som dessa som kan få vårdcentralen att verka både lockande och gemytlig. Nu går allt emot mig och humöret har på alla sätt och vis varit bättre.

Skolans lärare har alla kommit ut som sadister genom att bland annat dela ut uppgifter såsom debatter om huruvida mellanösternkonflikten går att lösa eller ej (länderna och FN lyckas inte svara, men vi som 18-åriga ulricehamnare ska göra det), inlämningar om jämförelser mellan två olika religioner ur ett kristet perspektiv (som om det kunde bli flummigare), prov om foto (jag förstår inte kameran praktiskt och ska nu behöva förklara det teoretiskt), prov om mellanöstern (ja, det är ju ett relativt litet ämne att läsa på, bara en sisådär 3 000 år bakåt i tiden plus nuet - med ett öga för källkritik, så klart), läsa engelskbok (en topp på isberget som är så hemskt vass), ett litet utkast på rapporten om projektarbetet (glöm det bara!) och slutligen, en liten redovisning om stress på psykologin.

Utöver detta haverar MUF:s verksamhet, jag ska på något sätt komma underfund med vad teckningsrätt är och hur det fungerar innan imorgon, och på ett smidigt sätt ta styrelsen igenom det . Vi ska även anordna en helgutbildning kring vilken vi lyckas orsaka enorma raseriutbrott på grund av meningsskiljaktigheter om vilken helg den ska äga rum (som att inte den energin kunde läggas på något bättre grälämne). Och jo, en skolkampanj innan jullovet är ju faktiskt vårt mål.

- Sedan är det viktigt att du övningskör hemma också, så slipper du ta så många lektioner på körskolan.
Ja, men tack. Det är ekonomiskt och önskvärt, men vilken tid på dygnet ska jag använda?

Nämnde jag att jag i religionsarbetet har en del av buddhismen? Den handlar om att man ska visa medlidande.

Sedan måste jag uppmärksamma er kära läsare på hur oerhört smart jag är som klagar på min tidsbrist genom att ödsla tid på att nedteckna hur ont om tid jag har och därmed tappa ytterligare dyrbar sådan.

Välkommen till Sverige. Det snöar.

...och regnar - för att göra det så hemskt mycket mysigare.

Telefoner är inte min grej

Det finns tunga argument för att jag ska bojkotta vår hemtelefon helt och hållet. Samtalen i vilka jag får höra att min röst påminner om mammas är inte några få, de kommer nästan dagligen.

Ibland får jag höra presentationer såsom
- Ja, det var Håkan här
- ...
- Svensson.
- ...
- Susannas pappa.
- ...
- ...
- Vänta lite så ska du få prata med mamma.
Vissa lyssnar alltså inte på vilket namn som sägs vid mitt standardiserade "Ja, hej det är Johanna" utan väljer att bara försöka identifiera en röst tillhörande en sedan 20 år tillbaka rökande 40-plusare, men misstar sig såklart och tror att den 18-åriga ickerökaren är samma person som de söker.

Eller när jag på morgonen vaknar av att telefonen ringer och möts av:
- Hej, det var Pernilla igen.
"Igen"? Jag har visserligen i sömnen någon enstaka gång svarat i telefon, men då ringer inte mäniskan i andra änden frivilligt upp igen. Pernilla hade helt enkelt pratat med min kära mor tidigare under den morgonen.

Idag skedde röstförväxlingen igen.
- Du är fruktansvärt lik din mamma på rösten.

Som för att bemöta det yttrar jag ett halvt ironiskt "sedan om det är bra eller inte", vilket visst innebar flera minuters analyserande.

Klargörande:
Ringer man hem och någon svarar "Ja, hej det är Johanna" är det alltså inte Eva som svarat.

I brist på annat

Om man ska analysera min anledning till att nu blogga, har man inget att analysera. Det finns inte en enda orsak till det - annat än att jag tycker mig sitta relativt bekvämt i stolen och finner bloggande som en bra sysselsättning tills vidare.

Att det finns saker jag borde göra istället kan lite naivt ignoreras för stunden.

En svenskredovisning ägde rum idag, retorik var på schemat och för att ha något att prata om, fick vi hitta på ett eget land. Mitt blev reformsocialistiskt och jag var helnöjd. Min kära lärare däremot som bland annat är aningen socialist och fackligt aktiv delade kanske inte mitt nöje fullt ut.

Med en president som vid varje val röstas bort, men fortfarande sitter kvar på grund av LAS, entré av hjulet så tidigt som 1964 som följd av avsaknaden av kapitalism osv. och bland annat vård och mat gratis utdelat åt var och en efter behov efter ett folkhälsoinstituts tycke, tyckte jag att min socialism var fulländad. Andra har av okänd anledning en annan syn på äkta socialism.

Upp till kamp, kamrater!

Alla helgons dag

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken.
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Ibland vill jag så gärna bara släppa efter, låta allt passera och göras på enklaste sätt. Att bara få skrika, slå och bli arg för att Omma inte längre är här, få skrika att hon ska få komma tillbaka, bli arg för att hon togs från mig.

Det här är den dagen som alla tidigare år inneburit att Omma velat åka till kyrkogården för att få besöka sina föräldrars grav. I år blev det en dag vi åkte dit för att besöka Ommas. Jag vill så gärna få fortsätta vara ditt stöd, jag vill att du ska hålla min arm när vi går fram på stigarna. Jag vill så gärna få höra dig kommentera att mamma går så fort och alltid ska ha så bråttom. Jag vill ha dig här. Jag vände dig inte ryggen när jag gick från din grav, jag kan inte vända dig ryggen för du är alltid med mig.

Tolkningar, hur kan något som alltid varit inte längre vara, hur kan något som varit mer självklart än det idag, inte längre finnas? Hur kan en dag försvinna? Hur kan du bara sluta leva? Hur kan det som innan var min dag och min trygghet inte längre vara delaktigt i nuet? Hur kan ett nu bli ett då? Hur kan en verklighet bli ett minne? Hur kan jag leva utan Omma?

Att det kanske kunde ha varit en dag idag där du varit med, en dag då du hållt min arm, skrattat åt mammas tempo och funnits tillräckligt nära för en kram. Funnits. Du finns, annars hade jag inte orkat, för mig är du alltid verklighet, mer än en sammanslutning minnen - du är. Du är så oerhört mycket, för mig är du allt gott.

Puss versus glåpord

I vissa avseenden är det oerhört tråkigt med politik - och det är när det handlar om annat än politik (jag har aldrig förnekat min nördighet för övrigt). Ungefär som nu när en statssekretare får för sig att göra en ej behövlig verision av mun-mot-mun-metoden helt frivilligt på en reporter sittandes i en restaurang och detta blir politik.

Av vilken anledning behöver Mona Sahlin eller Peter Eriksson uttala sig om detta? Som tv-tittare och väljare kan jag väl dra egna slutsatser? Och Peter, tycker inte han om etanol? Och Mona, är det någon som ska vara tyst när det kommer till skandaler är det väl hon? Gör det inte till politik, låt det vara vad det är.

"Ja, vi tänker hålla igång debatten om det här en bra tid framöver." Kul, ja oppositionen har ju inte mycket annat att hålla debatt om, för det här med politik är inte riktigt deras grej.

När moderater dricker alkohol får reportrar vara med och utbyta saliv med dessa, när socialdemokrater dricker alkohol får vakter förnedringar och lite blåtiror. Om vi nu ska göra politik av det kan jag säga att jag föredrar det moderata alternativet även när det kommer till sådan här politik.

Soppa och lov

Det känns aningen illa, så enkelt är det. Jag känner mig motarbetad av uppskattningsvis den procentandelen av världen jag kommer i kontakt med. Och jag är bitter.

Detta är alltså mitt sista höstlov, någonsin, och vad ägnar jag det åt? Pluggande. Jag ska under en veckas tid ha läst ut min engelskbok, skrivit en bokrecension på den, skrivit en sammanfattning på kvinnlig, manlig och barnstress och skapat ett helt nytt land att redovisa om. Lov är helt enkelt inte till för att ta igen sig på, för så som jag stressar nu, har jag inte gjort på minst ett halvår. Jag är mer bekväm i att gå i skolan. Jag tycker inte ens om att sova bort förmiddagarna och trots det verkar det vara det ända jag får ut av mitt allra sista höstlov. Jag är bitter, behöver det påpekas?

Dessutom har jag gulaschsoppa under naglarna och jag har inte minsta aning om hur det ens är möjligt att hamstra soppa på sådana sätt.

Som för att ursäkta mig själv avslutas detta muntra inlägg med en ursäkt om att jag är stressad över att behöva göra ett arbete om stress i vilket det dessutom framkommer att kvinnor stressar mest.

För att göra mig själv på bättre humör publiceras härmed min personlighet som kareokelåt:

Your Karaoke Theme Song is "YMCA"

You're the type of person who can't have fun unless everyone else is right there with you having a blast. You have an amazing knack for figuring out what people want, and you don't mind going the extra mile to make them happy. The spotlight is something you enjoy on occasion, but you prefer that not all the attention is on you. If you've gotten people to sing or dance along with you, then you're song is a success. You might also sing: "Macarena," "Hot, Hot, Hot" or "Stayin' Alive" Stay away from people who sing: "The Greatest Love of All"

What's Your Karaoke Theme Song?

Kafferep med Eivor och Gunnel

Jag är nyss hemkommen från ett kafferep. Vuxenpoängen flödar över mig. Det var två 65-åriga damer, mamma och så jag.

Vi har under två timmars tid diskuterat oerhört väsentliga och intressanta saker mellan himmel och jord. Såsom vad Bengt gör nu, ni vet han som bodde i det stora vita huset i Gällstad. Hur vägen breddats där vi bodde för 30 år sedan (har jag nämnt att jag är 18?). Att Marbäck tidigare faktiskt hade hela sex stycken butiker, ja, kan ni tänka er, det huset där det jämt står en taxibil utanför - ja, där var det tidigare en affär och sedan... Hur Lidl faktiskt har ett väldigt bra sortiment och att man nu börjat lära känna de olika produkterna bättre men att Ica ändå är standard. Att Jörgen har flyttat bort åt Göteborgshållet nu. Men vad är det för relation han och hon har egentligen - det är ju inte mer än en ring på fingret, men vissa funkar ju så. Att paret Jönsson i Säm renoverade sitt hus i slutet av 60-talet. Hur lokalen där Ica i Gällstad tidigare låg hade ett golv som lutade på ett ställe. Att Gunnar sitter på ålderdomshemmet Ekero nu, men ser exakt likadan ut som han gjorde när han jobbade som vaktmästare, att en del inte åldras, tänka sig! Så fräscha Larsson ser ut, de är ju bortåt 80 år nu ändå. Jo, sedan har ju det gula huset sålts igen, det som låg där i Gällstad centrum.

Varvat med detta har vi druckit kaffe ("vi" inkluderar mig) och ätit sju sorters kakor, alla hembakade med recept tagna från en bokhylla med ett av de största utbuden av kokböcker jag sett, det var kokböcker och biblar.

Av någon anledning hade jag inte mycket koll på vilka människor det var vi avverkade under våra konversationer, däremot var jag i samma ålder och, i majoriteten av fallen, också i samma klass som barnbarnen till dessa människor.

Sedan var det det vanliga om att jag är hemskt lik min 30 år äldre mor, jag vet inte hur jag ska tackla det.

Jag har tillräckligt med vuxenpoäng för att gå i pension på sekunden.

Välplanerad kloning

Inatt drömde jag att jag fick min studentmössa, det var inte överdrivet svårt att tolka drömmens innebörd. Eller förmodligen kan man göra det hemskt invecklat och förmodligen låta drömmen tolkas som något negativt, men det tänker jag inte gå in på.

För övrigt gör jag mitt bästa för att bli hatad av distriktsstyrelsen. Det började med att vi skulle ändra tiden på ett möte till en annan, tidigare dag. Måndag gick bra för mig, nej måndag gick inte bra för mig för då ska visst min kära mor ha med mig till Eivor. Onsdag istället går bra, men inte den föreslagna tiden för då är det körskola. 19.00 är jag där.

Under promenaden idag stannar jag upp och uttrycker min ilska med diverse ord då tankarna kommit ikapp verkligheten; det är omöjligt att vara på två ställen samtidigt och gissa vad. Det är precis vad jag planerat för onsdagen. 18.30 ska jag vara i Ulricehamn på ett möte för projektarbetet med skolan och 19.00 ska jag vara i Borås för ett annat möte. Välplanerat. Det tar 40 minuter med buss, vi kommer antaglien inte få komma in förrän vid 19.00 i Ulricehamn. Kul. Men jag är inte bitter, det är bara de andra som är.

Ja, eller nej, eller va?

Det är lugnt, en vecka hit eller dit är det väl ingen som bryr sig om. Jag ska nog satsa på att fira nyår 7 januari istället, då slipper man allt kaos.

Om inte det där högskoleprovet verkligen har förvirrat mig, vill jag hävda att det är först nästa helg häxor, trollkarlar och andra monster i miniformat ska knacka på dörrar för att hota med vandalisering om inte godis fås - eller? Vi fick i vilket fall som helst jag-vet-inte-hur-många häxor utanför vår dörr för några minuter sedan som alla ville ha sötsaker i utbyte mot en dörrknackning. Men det är lugnt, jag slapp prata med dem och min kära mor klarade sig ur den svåra situationen.

Välkommen till verkligheten

Ibland funderar jag över om jag inte ska stanna inomhus konstant.

En gåta för mig är hur man lyckas smälta ned en papperskorg, en sådan gjord för att snällt lämna hundars avlämnade produktion i. För det var exakt vad jag möttes av igår, en soptunna som saknade botten. Den var inte avsågad på något sätt, utan smält nedtill. Vad som gjorde situationen än mer komisk var att någon också slängt en bajspåse i den - en bajspåse i en papperskorg utan botten är alltså en bajspåse på marken nedanför en papperskorg.

Och inte var promenaden idag bättre. Ulricehamn har drabbats av klotter. Våra elskåp fylls av ord och tecken varav det mest uppseendeväckande och mest fascinerande skåpet har besudlats med något så hotfullt som "SpongeBob SquarePants". Välkommen till Ulricehamn.

Ytterligare ett argument för att isolera sig från Ulricehamn och dess bravader var att jag nu ikväll på väg hem från stan fann en matta liggandes på vägen. Ja, en matta. En sådan man vanligtvis har inomhus i rum.

Rikssvenskt klargörande

Upproriskt, revolutionerande, kioskvältande, radikalt, oväntat, tankeväckare och så vidare.

Linköping och höstkonferens med MSU i helgen. Ideologi, ifrågasättning och mängder av andra form av huvudvärksorsakande kurspass. Kan man äga en tanke? Är det stöld att ta något som ägaren/upphovsmannen fortfarande har kvar efter "stölden" med så kallad fildelning? Konstant sådant tänkande i en hel helg. Det värsta är att jag helt ärligt måste erkänna mig själv som en enorm nörd för jag tycker det har varit hur kul som helst och är fast besluten om att jag, så fort jag är färdig med nuvarande bokläsning, ska införskaffa mig mer politisk litteratur. Kanske glasögon och pullover också. Tandställningen, undrar om man kan återanvända den.

Men anledningen till de i inlägget först nämnda orden är avslöjandet om att jag har dialekt. Jag vill starkt hävda och hålla kvar vid att jag inte talar något annat än rikssvenska. Så det så. Det finns inga alternativ till det. Skåningen och linköpingsbon har hörselfel, helt enkelt. Rikssvenska gäller. Inget annat. Så enkelt är det. Jag är fortfarande upprörd.

Fyra månader

Det har gått fyra månader, men jag glömmer bort det. Jag glömmer bort att jag inte kan prata om min Omma i presens, glömmer bort att du inte är där för att välkomna mig när jag kommer hem, glömmer bort att min familj inte har dig längre, glömmer bort att det inte är en självklarhet att alltid leva.

Du ska snart få en gravsten, det känns så overkligt att se ditt namn på en sten för att symbolisera en vila. Morgondagen känns både som en befrielse och som en tyngd. Att komma längre bort från tyngden och värken, att komma längre bort från våra gemensamma dagar. Det skrämmer mig.

Jag saknar dig så, allt du brukade göra. Hur du vred på radion på högsta nivån på morgonen och förvånat undrade varför jag vaknat så tidigt, hur du avskydde din käpp och bara släpade dig efter dig utan att låta den fylla någon som helst nytta, hur bara du kunde vara all världens trygghet samlad i en person för mig.

Jag kommer ihåg att du sjöng för mig när jag var mindre, att du bytte ut "maj" mot "juni" och lät versen lyda: "När lillan kom till jorden, det var i juni när göken gol, sade mamma att det lyste av vårgrönt och av sol." Det gick inte, vare sig melodi- eller textmässigt, men ändå gjorde du det. För att du är du. Är.

Jag saknar dig, Omma.

When the blue revolution comes

Av någon anledning verkar det vara så självklart att ta mig till bloggen när bristen på annat tar vid och jag trots att jag inte har något att göra officiellt, dela med mig av mina tankar. De är virriga.

Hade första mötet med MUF Ulricehamn ikväll och jag har själv konstaterat att jag måste gå in lite mer för att bli diktator - även om det är hemskt underhållande när alla pratar i mun på varandra. Inte nog med att vi i styrelsen har extremt konservativa typer (singular egentligen), nu hittar vi även människor med en miljöfetish. "Det är alltid stimulerande när debatten hålls igång" ska jag ha sagt i tidningen. Så länge mina åsikter vinner, vill jag ju egentligen tillägga, men som diplomatisk, PK och försök till resten av det där köret kan jag inte gärna lägga till det. Det är ju trots allt stimulerande att tycka olika. MUF ska ta över Ulricehamn i vilket fall som helst.

Observera gärna ironin i föregående stycke.

Sedan har jag för övrigt träningsvärk och känner mig lagom bitter över mina ålderskrämpor och pappa-ljud vid knäböjning.

Paus från hårt studerande

På något sätt lyckades mina anteckningar till morgondagens prov i svenska och litteraturhistoria få spridning i klassen och innehas nu av uppskattningsvis hälften av mina frenetiskt pluggande vänner.

Inget fel med det. Det var först nu under eftermiddagen jag kom till insikt om vad jag faktiskt har skrivit. Ursäkten kan komma först: det var mina anteckningar och det räknades inte med att de skulle tolkas av andra.

En behandlad epok bland andra är naturalismen. Under naturalismen nämndes Marx och jag är inte ett av hans största fan. Därmed lyder mina anteckningar kring honom som del av naturalismen som följande:

Karl Marx: klasskamp och annat mysko med grund i industrialiseringen och dess
nya förutsättningar i samhället.

Halva min klass läser alltså nu ikväll om Marx, klasskamp och annat mysko. Det känns bra att långsamt infiltrera mina kära kamrater med åsikter vars grundstomme är lite frihetligare. Synd bara att allt jag gör börjar bli så utstakat, enligt mina klasskompisar. Undrar hur många suckar som suckats och hur många ögonbryn som lyfts.

Tolkningar

Tyvärr verkar jag ha hakat upp mig på psykologins olika synsätt - särskilt det psykodynamiska och därmed Freud. Jag tycker inte om Freud, dels för hans människosyn är så bitter och dels för att allt det han påstår har avgörande roll för hur vi är som personer går emot mig.

Det började med utvecklingen, klarar du övergångsfaserna som barn (blöja till potta, krypa till gå, hemma till skola osv.) klarar du dig som äldre, annars är det illa. Jag kröp baklänges. Nu är Freud emot mig ännu en gång.

Drömmar sägs, enligt Freud och det psykodynamiska synsättet, vara budskap från det undermedvetna. I drömmar ska symboler och bilder uppstå, dessa ska sedan tolkas till något riktigt djupt som avslöjar oss som personer och våra tankar som sådana varelser. Drömmar ska dessutom vara en kombination av rester från dagen adderat med önskningar om vad vi vill. Gör en analys på följande: Jag drömde om mjölkmustascher inatt. Rakt upp och ned, mjölkmustascher.

Är detta en röst från mitt undermedvetna som vill att jag ska släppa mina hämningar när det kommer till att dricka mjölk? Eller är det en symbol för att jag i själva verket är otroligt manlig och har alla förutsättningar för att leva ett betydligt manligare liv med hårväxt i ansiktet? Eller är det i själva verket en djupt grundad önskan om att få uppleva fler mustasch- och skäggbeklädda människor - eller färre sådana? Kanske är det någon okänd feministisk ådra inom mig som förkastar allt vad män och mustascher heter och egentligen vill ha en kvinnopatriarkat på jorden? Eller har det varit så att jag under gårdagen vandrat omkring med en mjölkrand på överläppen?

Eller kan det vara så att Freud bara var lite för bitter för sitt eget bästa? Eller är det kört för min del? Är det så att mitt baklängeskrypande nu orsakar mig en skäggväxt i form av vätska inom en snar framtid. Eller har jag helt och hållet avsaknad av djup i mina tankar?

Varför får inte jag gå, när Al Gore?

Och hej, där kom min hjärtattack. En feminist får Nobelpriset i litteratur och en misslyckad politiker som kan (för att ta efter HAX) göra någon Powerpointpresentation får priset för fred. Känns skönt att åtminstone Nobelpriserna inte handlar om politik. Tack däremot för att Gore så solidariskt skänker bort sin del av priset, för han förtjänar det inte alls själv.

Man bör hålla isär politik och fakta, miljö, det görs inte i Al Gores film.

Namncensur

Min anonymitet suddas ut mer och mer för varje dag som går. Bloggen blottar sedan en tid tillbaka hela mitt namn, det var första steget.

Det har också visat sig att människor i min egen bekantskapskrets faktiskt läser min blogg. Det började med Elin (jag lyckas dock inte konkurrera fullt ut med Blondinbella där), det fortsatte med fler kompisar. En släkting (visserligen inte med de där blodsbanden man brukar ha i släktskap) hittade på okänt vis min plats i Internet. Någon ulricehamnsmoderat fäller en kommentar. En mamma (med de där blodsbanden man brukar ha) nosade sig hit. MUF:ares förälder. Och nu verkar även den andra föräldern (tillhörande mig) ha kommit till insikt om var jag kommer ut som det jag är. Det är i sådana här lägen man funderar över om ett visst censurerande kan vara nödvändigt, men ack, så mycket tråkigare det skulle bli - att skriva. Det får helt enkelt bli en slöjbeklädnad bortanför datorskärmen i fortsättningen.

Nu har mitt namn dock blottats ytterligare, det har synts i den lokala tidningen, hörts i den lokala radion - två gånger, en gång utan inslag av min röst, en gång med. Tacksamt nog saknas bilder och min lokala anonymitet lyckas hålla sig kvar i de kretsar mitt namn inte känns till och där tidningar och radio uteblir.

Som en stor parantes, är det något uttryck som i Ulricehamn är komiskt är det "pressen" där man menar Ulricehamns tidning - en tidning som kommer ut tre dagar i veckan och innehåller uppskatttningsvis 20 sidor. Det är nästan lika komiskt som ordkombinationen "Marbäck centrum" med åsyftning på den nedlagda butiken som sålde akvariefiskar. Slut på stor parentes.

Detta bortsuddande av anonymitet verkar dessutom leda till fysiska skador. Då mitt namn sagts i radion ska det näst intill ha orsakat hjärtattack hos förälders förälder med stämpeln: råsosse. För att agera diplomatisk och ge en lugnande röst kan följande kommentar fällas:
- Facket är ju rätt bra.

Vad skulle man annars ta ut sina aggressioner emot?

Obefintlig koncentration

Det här går inte bra. Tanken var att jag skulle viga mitt liv (eller eftermiddag snarare) åt att plugga, men telefonen ringde och jag ska vara med i lokalradion angående MUF Ulricehamns uppstart. Imorgon ska jag intervjuas med en mikrofon uppkörd i ansiktet och jag ska göra mitt bästa för att inte glömma bort att andas. Just nu har jag dock förträngt andningen totalt och orsakar mig själv blå nyanser i ansiktet. Pluggandet går inte jättebra, koncentrationen har en viss tendens att flyga bort.

Kan redan nu säga att om det går dåligt, så känns jag inte vid mig själv inom den kommande framtiden.

Mona med sin utopi, jag med uppförsbacken till stad

"Vi lovar att höja skatten"

I samma mässande ton som om hon förespråkade mänskliga rättigheter i ett land med förtryck och diktaturstyre, talade Mona Sahlin om att Sverige behöver höjd skatt. Det kändes lite illa. Det kändes också lite illa när hon efter en timmes debatt i vilken hon endast pratat om hur synd det är om dem som inte jobbar och deras låga ersättningar, avslutar med att blanda in Burma. Hon pratade om Burma i samma tonläge och med samma retorik som hon använt när hon pratat om hur synd det är om dem som får dåligt betalt för att inte jobba. Det kändes inte rätt.

Annars är det kul att nämna att Moderata ungdomsförbundet igår startade upp en förening och att jag nu kan gå ut och förespråka vad som helst i MUF Ulricehamns namn. Att bossa över den här föreningen ska nu bli min utökade fritidssysselsättning. Ordförande är en sådan hemskt spännande titel.

Men det är fortfarande Mona Sahlin som ger mig huvudvärk. Höjd skatt? Kunde hon inte komma på något mer upphetsande? Serigöken.

Tre av fyra

För att Rola Brentlin har gjort det så hemskt klockrent. Smutskastning är ett måste.

För att ha en ursäkt

Psykologi är intressant, det är det. Men att rabbla psykodynamiska perspektivets skillnader med det humanistiska ger mig inget som helst nöje just nu. Prov på torsdag och livet leker.

Min första teorilektion på körskolan genomfördes igår och jag är oerhört stolt över att genomlevt den sittandes på en halv stol då jag agerade solidarisk och delade sittplats med Therese. Ännu mer stolt är jag för övrigt över att bara ha kommit igång. Det har trots allt inte tagit mer än ett halvår från det att jag bestämde mig från att börja till dess att jag anmälde mig.

Långa skogspromenader och mysiga hemmakvällar

Nu har jag gjort det. Det som ska vara så omtalat och omtyckt av alla gjordes relativt spontant idag. Sådana mysiga höstpromenader alla pratar om. Tanken var inte att ta en långpromenad, men så blev det.

Iklädd blommiga stövlar fick jag känslan av att vara oövervinnerlig. Tappra steg tog mig och hundarna in på en sedan tidigare okänd stig och slutdestinationen var okänd. Vi gick vilse och jag fick möjligheten att filosofera kring meningen med gläntor - dock kom jag aldrig fram till något mer än att de just idag var onödiga.

Som saknat från min barndom, fick jag också idag möjligheten att plaska i vatten och lera med mina stövlar. Att jag inte gjort det som liten beror inte på att jag varit skogs- eller stövellös utan snarare på att jag som liten var hemskt renlig av mig, så fort jag fick minsta sandkorn på mig sade jag "yssa" och torkade av mina händer. Men idag kom njutningen. Att få stå i lerpölar med stövlar och se den blöta jorden lämna märken på mina fotbeklädnader fick mig att känna en otrolig avslappning och om det inte var för att jag i samma stund som jag såg ner på mina stövlar hade sett otaligt många sniglar, hade jag nog kunnat tänka mig en utökad vattenplaskfritid.

Det kanske för övrigt kan ses som ett steg i fel riktning när jag nu i myndig ålder (för att i en motsägelsefull mening ge mig själv vuxenpoäng) ser mig själv som mer benägen att plaska i vatten- och lerpölar än jag var som fyraåring. Det kanske är det här mitt krypande har gjort med mig.

Komiskt nog har detta blivit en söndag bestående av en lång skogspromenad och en mysig hemmakväll.

Frustration och chokladkakor

I och med att ingen annan verkar göra det, får jag stå för oroandet kring min hälsa själv.

Samma frustration över att inte få åstadkomma något, gnager fortfarande i mig och har gjort så ett bra tag nu. Det är endast några få uppehåll då istället en längtan efter att inte få göra någonting alls uppkommer - oftast i oförklarliga samband med skolarbete och hemläxor.

Av någon anledning har jag en längtan efter att få läsa på högskolan, jobba, resa, skriva, läsa, uppleva och äventyra just nu på en och samma gång. En aning påfrestande, kan tyckas då nu är tiden som inte finns för dessa saker. Och vem längtar efter en högskola eller ett universitet när man går sista året på gymnasiet? Det saknar logik överallt och inte blir det bättre av att det jag främst längtar efter är stämningen med många tunga böcker, energidrycker och överkonsumtion av kaffe. Jag håller fast vid den tesen om att jag är understimulerad - trots att min almanacka ofta innehåller fler att-göra-uppgifter än jag kan tyda.

Det kan inte vara hälsosamt.

Och inte blir det bättre om man ser till mina kostvanor. Förra veckan bestod av snabbmat och uteställen dagligen, det är inte bra. Som kompensation för det denna veckan har jag ägnat mig åt att småäta mer än vad man kan hitta liknelser till. Det är inte bra. Jag hoppar över någon måltid, småäter, tar någon måltid extra på fel tid, småäter lite och småäter lite till. Sedan har jag prov i idrott och hälsa b (som förövrigt är en idiotisk kurs jag inte vill läsa då den inte förstärker min roll som samhällsvetare) och måste läsa om hur fel det är att leva som jag gör. Hade jag brytt mig mer om kost och hälsa hade min självkänsla med all sannolikhet åkt i botten, men nu tillhör jag, som framkommer av inlägget, den del av befolkningen som bryr sig mer om Delicatobollar, chokladkakor och vitt bröd.

Konservatism & titeln

Jo, när det kommer till vardagliga händelser såsom frisyrer, utseenden och så vidare är jag konservativ. Förändringar i sådana avseender föredrar jag sker långsamt, väldigt långsamt, nästan i ett tempo som är obefintligt. Men vad går jag och gör? Ändrar bloggmall, bara sådär. Men rosa är inte min grej, beige är ersättningen. Förhoppningsvis är det innehållet som ligger i fokus.

Mitt liv som MUF:are tar på krafterna. Visserligen är det jobbigt att ringa, boka, skriva, klistra, prata, försvara, klaga, diskutera, åka, läsa och så vidare. Men det är trots allt frivilliga handlingar. Nu ligger problemet i att jag är MUF:aren.

Exempel: I och med projektarbetet lämnade jag i klassen ut ett flygblad - ett flygblad helt fritt från politik (om man bortser från att jag försöker sälja vilket är marknadsekonomi med utbud, efterfrågan, handel och andra härligheter) och vad hörs från mina kära klasskamrater? "Det är MUF-propaganda! Skriv inte på något, då blir ni medlemmar!" Det spelar absolut ingen roll vad jag gör eller säger, jag är MUF:aren om jag så går på toaletten för att tvätta händerna.

Än mer komik går att hitta i att alla mina lärare vet om att jag är MUF:are, mina lärares lärarkandidater vet om att jag är MUF:are - och lärare jag aldrig ens haft vet om att jag är MUF:are. Men det är ju skönt att vara anonym.

Inte kommer det bli bättre med den anonymiteten heller. Nästa vecka ska vi ha årsmöte för MUF Ulricehamn - affischer ska upp i skolan och jag står som kontaktperson. Nu kommer de som inte ens vet vem jag är, veta att jag är MUF:are.

Av en anledning har jag en enorm längtan att konvertera till SSU - bara som för att irritera folk som lärt sig att jag blivit MUF:aren. Problemet i det ligger väl i att jag inte har några som helst sympatier med det ungdomsförbundet.

Men egentligen är jag inte bitter.

Skottland

Inte för att jag har orken utan snarare för jag har abstinensen. Klådan i fingrarna kräver ett inlägg och en sammanfattning av resan till Skottland verkar därför vara ett väldigt passande ämne.

Det var en söndag i förklädnad vi lämnade landet för att go west. Med all säkerhet försökte jag övertyga så många som möjligt att det egentligen var en måndag. Buss på hjul, flyg från den mest påhittade flygplatsen jag besökt, tåg i alla fall majoriteten hann med och promenad som de flesta levde över byggde upp dagen.

Sedan var vi igång och besöket på vår krog gjordes bara några timmar efter anländning. Måndagen följde med de vassaste blickar från Nils - de norska skottarna skulle mötas i Edinburgh med delvis planering från min sida och hemst mycket ofrivillighet från Nils och Elins sida. Min med dock. Men Edinburgh it was och fjortisskottar it was. "Kul att se er igen, har ni något samtalsämne?"

Domstolar - eller som Anthony skulle uttryckt det - stämningsfulla domstolar - besöktes på tisdagen.

Annars var det heltäckningsmattor, regn, kiltar, öl, öl, öl, säckpipior, öl och så vidare under dagarna.

På onsdagen skedde det som inte skulle ske, ett besök på fjortisskottarnas skola och ytterligare "Hej, har ni något samtalsämne?" var att följa. Dessutom var minibussen byggd för varelser utan ben över längden 20 centimeter.

Annars var det brittisk anpassning av sången med "Tory, tory hallelujah when the blue revolution comes" och "Margaret Thatcher walks on water". Även lite öl och överkonsumtion av Pizza hut gällde.

Torsdagen var fri, många var svaga. Andra (läs: Elin) var inte svaga utan hade bara huvudvärk och illamående. Vi brände pengar och jag lyckades få en orienterare (läs: Elin) att gå vilse.

Fredag innebar hemresa och, för många, en början på Guinessabstinens.

Citaten under resan:

Bartender: - Do you want a lager?
Olof: - Ya!

Bartender: - Id, please.
Tim: - I take it all.

Tim: - Jag tvingades visa leg när jag bara beställde mat!

En huttrande Alexander: - Kommunistvodka.

NS: - Alex, brandlarmet går!!
Alexander: - Ja, vänta lite bara.

Elin: - Vilken mjuk landning. (Sagt innan vi landat)

Elin: - Är jag mycket hårig på ryggen?

Anonym på begäran men backslick och konservativ livsåskådning: - Det kliar i halsen, hade man varit tjej hade man ju bara tagit ett ollon i munnen - men det funkar ju inte nu när man är kille.

Elin: - Allt jag saknar nu är de skotska slotten (Sagt efter en heldag i Edinburgh - med guidning utanför slott)

Serigöken, cheers mate, yeeee, bowlingklot och så vidare bidrog ytterligare.